Säg som det är

Att uttrycka sig är att säga som det är. Barn uttrycker sig. De uttrycker spontant vad de upplever utan att först tänka efter kring vad de “bör” uppleva. Att uttrycka sig är att säga som det är - och hur är det då?

En sak jag gör på nästan varje sånglektion är att be sångaren lägga handen på magen och känna vad magen gör när de andas ut. Då frågar sångaren: “Hur ska jag göra med magen?” Nej nej, jag sa att du skulle observera magen, se vad den gör av sig själv.

När vi är små barn studerar vi oss själva: ett barn lägger handen på magen och bara iakttar vad den gör naturligt. Det är jättekul och spännande! Barnet frågar inte vad magen ska göra eller vad som förväntas av dem utan beskriver spontant sin upplevelse. Vuxna vill inte riskera att få kritik och frågar därför vad det är som förväntas av dem.

Barnet lever nära verkligheten, inuti den. Vuxna flyr verkligheten, den vuxne har utvecklat personliga strategier för att undvika nuet. Det svåra med att öva sång är inte att bemästra saker som låter avancerade och imponerande, utan att sluta fly från vad som händer här och nu.

Om jag ber en sångare att böja knäna och sjunga samtidigt så är sångaren lydig och gör det, men i de flesta fall utan att vara närvarande alls. Sångaren gör precis som vanligt men lägger pliktskyldigt till en kroppsrörelse; en obligatorisk ritual som utförs på kommando för att sångpedagogen sa det.

Att böja knäna triggar frånskjut i fötterna, som är en utandningsmekanism. Rörelsen är alltså sången. Ingen separation ska finnas mellan rörelse och sång, man ska koppla ihop dem, det handlar om att fatta att rörelsen är sången, luften är rösten, kroppen är ljudet. Då finns bara den rena upplevelsen kvar. Såhär:

so much depends
upon

a red wheel
barrow

glazed with rain
water

beside the white
chickens

(av William Carlos Williams)