Sångare, låt bli

Alla vet hur det är att känna sig sugen på att sjunga och gå och göra det, bara för att tänka: ”Såhär kan jag ju inte låta.”

Okej. Man är lite spänd kanske och försöker kurskorrigera genom att släppa loss lite extra. Efter en stund undrar man om det inte blev lite väl frigjort. ”Ska du verkligen låta sådär?” I de interna samtalen med en själv förekommer både ordet "jag" och ordet "du". Intressant, eller hur?

"Jag ser konstig ut när jag slappnar av."
"Vad fult det lät."
"Kom ihåg att inte spänna dig."
"Jag borde kunna bättre än så här."
"Vad dåligt du sjöng."
”Jag kan inte."

Det ligger en spänning i luften, som om något dåligt skulle kunna hända. Man känner sig rastlös och lite orolig. Förvirrad försöker man lyda sig själv.

Så här låter det inuti huvudet:

⬆️ Sketch av Monty Python och animation av Terry Gilliam

Det intressanta är att rösterna i huvudet blir skitarga när du gör tvärtemot vad de säger. Men tänk om din önskan om att få stöd och uppmuntran istället för kritik är rimlig?

Vad händer om du går emot? Vad händer om du... gör precis de saker som tankarna säger att du inte får?

Vad händer om du visar fingret och gör fel med avsikt?
Vad händer om du vägrar låta dig köras med?
Vad händer om du säger ifrån?