Varför sång är läskigt och varför det ska vara det
Sångare tycker att det är obehagligt att kolla på sångteknik eftersom man går till olika ställen i kroppen och känner efter.
Sång verkar ofarligt på ytan men kroppen är instrumentet. Alla platser i kroppen har rötter som sträcker sig in i psyket, och därför kan det kännas som att man petar på något farligt när man i själva verket bara har tagit några djupa andetag med händerna på revbenen. Kanske dyker "symtom" upp i form av negativa känslor, tankar eller förnimmelser.
Reflexen är då att göra motstånd eller fly undan. På sånglektioner kan jag märka det till exempel genom att sångaren startar en debatt med mig om instruktionen de nyss fått (ett sätt att hålla instruktionen ifrån sig genom att intellektualisera den, och därmed slippa uppleva något direkt med kroppen). Jag förstår att sångaren vill vara någon annanstans när han eller hon utför instruktionen och samtidigt stirrar stint på mig (ett sätt att kasta fokus rakt ut ur sin kropp och därmed "sudda ut" sig själv). Jag vet att sångaren försöker smita undan alltihop när han eller hon vill prata om sång istället för att sjunga, börjar undervisa sig själv, eller börjar undervisa mig (!).
Mönstret är att lämna kroppen och fly. Instinkten är att kämpa emot det som är jobbigt, men det funkar tyvärr inte. Enda sättet att till exempel klara av ett ångestanfall är att låta ångesten bli värre tills den når sin kulmen. Kroppen kan inte producera hur mycket adrenalin som helst, därför ska man förbränna hela reserven. När adrenalinet tagit slut klingar den jobbiga känslan av.
Man kan känna obehag och göra en sångövning. Man kan tycka att det känns läskigt och kolla in hur revbenen rör sig när man andas. Nervsystemet lär sig att det inte är farligt.
Gamla stela spänningsstrukturer sitter ihop under marken, i vävnaderna under ytan på kroppen som ett mycel, ett nätverk av rötter. Det är dem man kommer åt när det känns farligt. Jag anser att negativa förnimmelser och tankar och känslor, depression, ångest, smärta inte är meningslösa saker.
Jag tänker att det finns ett arbete som inte är materiellt och konkret, som är ett ordlöst arbete, och som är det viktigaste arbetet. Det är det arbete man allra minst kan tänka sig att göra, och det är det arbete man måste göra. Det kommer inte att vara trevligt, men det är värre att inte göra det, än att göra det.
